Astrid Lindgren

Astrid Lindgren

14 november 1907 – 28 januari 2002

Astrid Anna Emilia Lindgren föddes den 14 november 1907, på gården Näs i småländska Vimmerby. Hennes pappa var bonde och hon växte upp tillsammans med tre syskon, en storebror som hette Gunnar och två småsystrar, Stina och Ingegerd. På den här tiden hade två föräldrar på landet inte särskilt mycket tid att leka med sina barn. Det gjorde att barnen fick mycket frihet.

- Barn behöver vara mycket älskade - men aningen försummade, har alltid Astrid sagt, med sin egen barndom i åtanke, som hon sa var en lycklig "Bullerby-barndom". Hon beskrev den så här i boken Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult:

"Två ting hade vi som gjorde vår barndom till det den var — trygghet och frihet. Det var tryggt med de där två som brydda sig så mycket om varann och som hela tiden fanns där, om vi behövde dem, men annars lät oss fritt och lyckligt skala omkring på den fantastiska lekplats vi hade i vår barndoms Näs. Visst fostrades vi i Herrans tukt och förmaning så som tidens sed var, men i vårt lekliv var vi härligt fria och aldrig övervakade. Och vi lekte och lekte så det var underligt att vi inte lekte ihjäl oss. Vi klättrade som apor i träd och på hustak, vi hoppade från brädstaplar och höskullar, så det jämrade sig i våra inälvor, vi kröp i våra livsfarliga underjordiska gångar i stora sågspånshögen, vi simmade i ån långt innan vi kunde simma, helt förgätande vår mors påbud att vi inte fick "gå ut längre än till naveln". Men överlevde gjorde vi alla fyra."

Mot Stockholm

Men Astrids lyckliga barndom fick ett abrupt slut. När hon var 18 år blev hon med barn och när hon var 19 födde hon en son, Lars. På den här tiden var det en skandal att få barn utan att vara gift. Och Astrid ville absolut inte gifta sig med barnets pappa. För att slippa undan allt skvaller flyttade hon från sin barndomstrakt till Stockholm och utbildade sig till sekreterare på Barlockinstitutet och började arbeta på kontor. Men att vara ensamstående mamma på den här tiden, det var en omöjlighet. Det fanns inga daghem, inga dagmammor. Det gjorde att Astrid var tvungen att lämna bort sin pojke till ett fosterhem tills hon ordnat upp sitt liv. När hon var 23 år hade hon hittat den man hon ville gifta sig med. Han hette Sture Lindgren och var hennes chef på Kungliga Automobilklubben. På våren 1931 blev Astrid Ericsson fru Astrid Lindgren och kunde ta till sig sin då 4-årige son. Familjen flyttade in i en liten tvårumslägenhet på Vulcanusgatan nära Vasaparken. Tre år senare fick Astrid och Sture Lindgren en dotter, Karin, och Astrid var hemmamamma i många år.

Debutant vid 37 års ålder

Det var inte förrän vid 37 års ålder - när Lasse var 18 och Karin 10 - som hon debuterade som författare.

Bakgrunden till debuten är märklig: Det var så att Astrid berättade mycket för sina barn. Hon hittade på sagor och historier. Och eftersom hennes dotter var mycket fantasifull så ville hon alltid höra mer och mer. En gång när Karin var 7 år och låg sjuk i lunginflammation sa hon till sin mamma:

- Du kan väl berätta någonting?
- Jaa ... men vad?
- Ja ... om Pippi Långstrump!
- Och eftersom namnet lät så tokigt så tänkte jag att det måste handla om en tokig jänta också, har Astrid Lindgren sagt. Så jag började berätta om Pippi. Och Villa Villekulla. Och hästen på verandan.

Det var så alltihop började. Hon skickade in en kopia av Pippi Långstrump till Bonniers förlag. Men hon fick NEJ! På Bonniers tyckte man att Pippi var för tokig. Men Astrid Lindgren lät sig inte slås ner av det där nejet. Hon hade upptäckt hur roligt det var att skriva. Så när bokförlaget Rabén & Sjögren utlyste en tävling om bästa ungdomsbok ett år senare, skrev hon en ny bok och skickade in. "Britt-Marie lättar sitt hjärta" hette den. Och den vann andra pris.

- Jag har väl aldrig blivit så glad som den kvällen när de ringde från förlaget och berättade det, säger Astrid. Nästa år, 1945, anordnade samma förlag en pristävlan om barnböcker. Då skickade Astrid in sitt Pippi Långstrump-manus och vann första pris. Åren mellan 1944 och 1974 kom Astrid Lindgren ut med minst en, ofta två, ibland tre böcker om året. Just 1974 kom ingenting men sedan fortsatte hon att producera nästan varje år fram till 1992 när hon satte punkt vid 85 års ålder.

- Jag är lite trött i själen och min försämrade syn gör det rent praktiskt svårt att skriva, sa hon när hon lämnade in sitt sista manus, ett avsnitt till boken En jul när jag var liten.

Även kor vill ha roligt!

Över hela världen har Astrid Lindgren blivit mottagen med en djup respekt och beundran, och oräkneliga är de priser och utmärkelser som Astrid har tilldelats genom åren. Inte bara som författare. Hon har engagerat sig starkt för djuren och också fått många utmärkelser som har med det engagemanget att göra. Hon har tagit strid mot djurfabriker där höns och grisar framlever sina liv på ett onaturligt och smärtsamt sätt. Hon har kämpat för att kor, höns och grisar ska få leva sina liv ute i naturen som det var när hon var liten. Som hon skriver i Min ko vill ha roligt:

"Jag ska säga dig att om det här landets alla kor och kalvar och grisar och höns, som har berövats sina "mänskliga rättigheter", kunde ta sig ut ur sina djurfabriker och lagårdar och ordna nån sorts djurens tribunal, förslagsvis här under björkarna, då skulle det från denna hage stiga en blodsjämmer ut över landet, en jämmer som spräckte fönterrutorna på Slakteriförbundets lokaler och rentav trumhinnorna på hela svenska folket, så att de åtminstone började undra lite. Undra om det verkligen är rätt och anständigt att behandla djur så som det görs i detta egentligen så djurälskande land."

Huka er, pojkar i Kanslihuset!

I över trettio år hade Astrid Lindgren använt sitt skarpsinne och sin vackra språk att berätta om barn och barndomsvärldar, men när hon började närma sig sjuttio år visade hon att hon kunde använda sina ord även till andra saker, och blev snabbt en av vårt lands främsta opinonsbildare. Många minns t.ex. hennes inlägg i Expressen 1976 angående skattedebatten Sagan om Pomperipossa i Monismanien:

"Vet du om att din marginalskatt är 102%?" "Du pratar", sa Pomeripossa, "så många procent finns inte!"

För hon var inte hemma i den högre matematiken nämligen. Jo då, fick hon höra, i Monismanien finns det hur många procent som helst, och om man la ihop inkomstskatten med de sociala avgifterna som Pomperipossa skulle betala, eftersom hon var egen företagare, så blev det 102%, sen fick Pomperipossa säga vad hon ville! Arma Pomperipossa, där satt hon och skrev och gnetade så flitigt och visste inte ens att hon var egen företagare. Nu borde hon egentligen ha blivit stolt — ha, jag är egen företagare, tänk i alla fall! Men när hon räknat en stund, insåg hon långsamt med obevekligt att i Monismanien var det döden i grytan att vara egen företagare."

Ljuset segrar

Astrid Lindgren var också känd för sin drastiska humor. Men hon kunde också känna en stor förtvivlan för den värld vi lever i idag. I en intervju i Expressen för några år sedan sa hon såhär:

- Jag tror snart att det skulle behövas en psykoterapeut i varje gatuhörn, så många olyckliga och stressade människor finns det.

Men i Astrids böcker - där segrar ljuset. Redan i debutboken Britt-Marie lättar sitt hjärta fanns den livsbejakande, positiva ansatsen. Där skriver femtonåriga Britt-Mari - som ett tag lidit av olycklig kärlek - så här: "När jag var som allra mest förtvivlad, försökte jag trösta mig med, att om några billioner år finns inte det här jordklotet längre, och då betyder det inte så mycket, om Britt-Mari Hagström gick med hjärtat i kläm en vår, när hon var femton år. Jag försökte intala mig att ingenting betydde något, men jag visste hela tiden, att det var fel. Även om mitt liv är som den allra minsta bubbla i tidens brusande hav, så är det oändligt viktigt, att jag är lycklig, att jag är trofast och hederlig, att jag arbetar och att jag älskar livet. Tror inte du det också?"

Jo, det tror vi nog, de flesta av oss. Och kanske är det för att hon om och om igen har visat oss hur livet borde vara och hur det kan vara när det är som varmast och bäst, som Astrid Lindgren blivit så älskad som hon är. Att steget mellan glädje och sorg inte är stort och att det ena är en förutsättning för det andra.

Hennes sagor har också en makalös förmåga att lever kvar i oss även som vuxna. Antagligen för att hon tar upp problem som vi alla tampas med, både barn och vuxna. Undringar om livet och döden, om vänskap och utanförskap, om glädje och sorg. Hemligheten till att hon blivit en legend i sin egen tid kanske ligger i det Astrid säger i Samuel August i Sevedstorp och Hanna i Hult.

"Jag känner en ypperlig skribent som sa så här: "Jag har funnit att det bästa sättet att skriva är att skriva så enkelt att också ett barn kan förstå det." Och nu skrev han ändå för intellektuella vuxna. Hur mycket mer angeläget är det inte att de som skriver för barn verkligen skriver så att det kan förstås av barn. Det är inte skamligt att skriva enkelt ens ovanför femårsnivån, det behöver inte blir banalt och fattigt för det. Skalderna talar ofta till oss om livet och döden och kärleken, allt det djupast mänskliga, med så enkla ord att också ett barn kan förstå dem. Har du tänkt på det?"

Tack för allt Astrid!

Läs mer om Astrid Lindgren på astridlindgren.se och hos Astrid Lindgren-sällskapet